Prylar, Prylar, Prylar...

Jag måste bara få skriva några ord om lilltjejens underbara fröken. Hon är en sådan där klassisk dagisfröken, med många år på nacken som verkligen kan barn! Och hon älskar sitt jobb! Det förstod jag redan under inskolningen. Det känns tryggt att lämna på morgonen för jag vet att Ellen kommer att ha en kanonbra dag på förskolan och mycket är frökens förtjänst. Hon jobbar såklart inte själv, utan de är ett team. Men det är hon som gör det där lilla extra som man kanske inte ser, men som man känner. Och det gillar jag. Jag gillar att lämna ifrån mina barn till de som älskar sitt jobb. Undrar just hur det skulle kännas om jag lämnade barnen till någon/några som bara gick till jobbet för att de var tvungna. En extra eloge ikväll till Mait för att jag får hämta hem en glad och lekfull tjej varje eftermiddag!

Jag är utbildad Postpartum Doula. I Kalifornien fick jag aldrig frågan vad jag gör när jag jobbar som Postpartum Doula, nu får jag den frågan i stort sett dagligen. Och jag förstår varför! Sverige har ett helt annat socialt system uppbyggt kring graviditet och förlossning jämfört med en del andra länder. MEN det betyder inte att svenska kvinnor inte har samma grundläggande behov som t ex kvinnor i USA. Vi är ju alla kvinnor!

Jag visste att vår flytt till Sverige skulle bli tuff på många plan, men jag hade inte förutspått denna grymma hemlängtan. Jag vågar liksom inte ens tänka på Sunnvale för det gör så ont att inte vara där längre. Det är uppenbart att det är mycket svårare att flytta ifrån något man gillar och ge upp det livet, för något man vet väldigt lite om eller inte har så positiva minnen ifrån. I vårt fall flyttar vi till något ny-gammalt. Att ha ork att starta om här är en utmaning. Och i det läget passar hemlängtan på att knacka hårt på dörren. Fast jag vågar inte öppna, inte än.

Och så kom den då äntligen, snön! Det gick inte att ta fel på barnens entusiasm imorse. Och för våra barn var det verkligen efterlängtat. I Kalifornien är det alltid blå himmel, soligt och varmt, barnen har sett snö och åkt skidor, men inte till vardags. Och det märks när vi ska på med alla kläder på morgonen. Vi är inte vana!

Jag har precis lämnat mina barn på skolan och cyklar i ett lugnt tempo tillbaka in mot stan. Jag njuter och cyklar så långsamt att jag knappast har styrfart. Morgonen bjuder på blå himmel och det är alldeles blankt på Mälaren. Jag andas in frisk, kall luft och boostar med ny energi för en ny dag. En alldeles speciell dag. Jag har så många nya idéer i mitt huvud, så jag känner att jag bara vill hem till kontoret för att sätta mig ner och sortera ut vad som känns mest rätt att ta tag i först. Men det är ingen brådska, jag kommer att hinna med det som är tänkt att jag ska hinna med idag. Även om listan som jag kommer skriva ner säkert kommer räcka till för jobb i 10 år framöver.

Det verkar ha blivit en kvällsvana att skriva. Jag hade ju tänkt att det inte skulle bli så...

Idag tänkte jag spinna vidare på mysiga stunder och hur viktiga dessa är. Med 3 barn i familjen är det svårt att få tid att bara vara med ett barn i taget, men vi försöker få till det så ofta som möjligt. Ikväll valde sonen bort en aktivitet för att han bara ville sätta sig på bryggan och dingla med benen. Jag tyckte det lät jättehärligt och vi gick ner till bryggan. Insåg att vi inte varit där tillsammans sedan den snabbt förbipasserande badsäsongen.